University of Minnesota
Center for Holocaust & Genocide Studies
chgs@umn.edu
612-624-0256


CHGS

  • Att minnas - den goda gärningen

    Att minnas - den goda gärningen

    att minas - den goda garningen cover

    Att minnas - den goda gärningen

    Hägkomsten, hyllningen och respekten för Raoul Wallenbergs gärning i Budapest 1944

    Gestaltning av Lenke Rothman för Sveriges riksdag 1998

    "Gränslöst är lidandet här, som man måste försöka mildra." Så såg Raoul Wallenberg på situationen vid sin ankomst till Budapest söndagen den 9 juli 1944.

    På Sveriges ambassad i Budapest framhålls alltid tre personer för sina insatser i humanitetens tjänst under andra världskriget: Carl Ivan Danielsson, Per Anger, Raoul Wallenberg. Även om också andra är ihågkomna. Men det namn, den person som oftast är i fokus är Raoul Wallenberg. Inte iuycket mer än ett halvt år var Raoul Wallenberg verksam i Budapest men blev under den tiden ett begrepp. Han blev en legend, en sammanfattande gestalt för räddningen av tiotusentals människors liv.

    I sin gripande bok Raoul skriver Raoul Wallenbergs mor: "Den 27 september 1911 gifte sig Raoul Wallenberg med Maj Wising. Ett vackert bröllop i jacobs kyrka. Ett ungt brudpar, han 23 år, hon 20 år, med livet framför sig. Men den 10 maj 1912 blev den unga bruden anka. Den 4 augusti 1912 foddes deras son Raoul Gustaf Wallenberg." Så börjar Raoul Wallenbergs liv.

    Modern för dagbok om den älskade, ensamme sonen. I november 1915 antecknar hon: "Han tänker så mycket på allting och hans små reflexioner äro alltid så rätta och förståndiga. Hans iakttagelser äro blixtsnabba."

    Raoul Wallenberg framstår som en känslig, lidelsefull och uppmärksam iakttagare av omgivningen. Och aldrig gjorde han någonting lättvindigt eller ytligt; man kan lätt inse det när man läser hans många brev till sin "Älskade farfar" från vistelserna utomlands under åren 19241936. Han sätter sig in i människors förhållanden, han uppmärksammar stora och små händelser och politiken, sådan den förs på olika håll. Att ban skulle vara bankman och sköta affärer, som väl var farfaderns förhoppning, stod i motsättning till hans konstnärliga begåvningsområden, som till exempel arkitekturen.

    Han sökte hela tiden ett meningsfullt uppdrag för sitt liv. En mystiker lär ha sagt att "det du söker, söker dig". Raoul Wallenbergs gärning bekräftar det.

    En rapport av Raoul Wallenberg avsänd den 18 juli 1944 från Budapest till UD i Stockholm har jag särskilt fäst mig vid. Jag hittade den bland akterna i Wallenbergarkivet i Uppsala universitetsbibliotek. Denna rapport ger i sig en tydlig bakgrund till hans engagemang och febrila aktivitet. Rapporten förklarar behovet av de "skyddade husen" och skyddspassen för människors räddning undan förintelse. Frain till sin sista rapport den 8 december 1944, rapporten över SS härjningar, över karriärnazisten - som han också kallats - och överbödeln Eichmann och hans våldsamma kommando, över alla de döda längs vägarna efter dödsmarscherna, får Raoul Wallenberg bevittna tilltagande monumentala grymheter. Samtidigt söker han outtröttligt möjliga sätt att rädda liv. Med sina många medarbetare är han verksam dag och natt. Den kontrast som blir synlig mellan SS livsförintande skändhgheter mot utlämnade människoliv och Raoul Wallenbergs värnande och räddande av liv, hans enastående handling, väntar fortfarande på att bli till ett kollektivt minne för helandet av vår sargade jord.

    Ett utsnitt ur rapporten den 18 juli 1944 finns blästrat i det skyddande glas som ingår i gestaltningen i Riksdagshuset för hågkomsten av Raoul Wallenbergs gärning.

    Under våren 1997 besökte jag Budapest för att där kunna hitta direkta spår efter Raoul Wallenberg. Jag träffade människor som ban skyddat, andra som bott grannar med dem ham skyddat, människor som fortfarande bodde i de under förföljelserna skyddade husen. I Budapest talar människorna om Raoul Wallenberg som en aldrig förut existerande "dic¥óseges ember" --  gloriös människa. "Wallenberg kommer" var ett uttryck bland de hotade som var synonymt med att räddningen var på väg.

    Jag sökte upp alla de trettiofyra adresserna, gata för gata, där de under kriget skyddade husen fortfarande är belägna. Jag f6tograferade portarna och husnumren.

    I en marmorfris ovanför porten på Pannonia utca 8 såg jag en bön inmejslad:

    "Áldd meg uram ezt a házat / Áldd meg ezt a küszöböt."

    I översättning: Välsigna, Herre, detta bus / Välsigna denna tröskel.

    De som byggde huset och försåg det med bönen blev bönhörda: Herren välsignade huset och husets tröskel i Raoul Wallenbergs gestalt.

    Dessa portar öppnas och stängs som alla andra portar, men när man står inför dem upplever man deras speciella budskap: Minns  uppmanar dessa portar  att det farms en människa vars goda gärning måste förbli ett exempel för kommande släkten.

    Jag bar samlat små stenar och grus från de skyddade husens gator. På olika hall i  Budapest har jag sökt hitta ljusstakar. För en hyllning, en hågkomst av RaoulWallenbergs gärning, har jag endast sett en möjlig gestaltningsväg: att söka arbeta autentiskt. Ljusstakarna från Budapest ser jag som tack till Raoul Wallenberg från de räddade. Också som vittnen. Och enligt judisk tradition bar ljusstakarna alltid följt högtider och tacksägelser för under som skett och räddning av liv som mirakulöst inträffat.

    Raoul Wallenbergs almanacka från 1944,där han antecknade möten, klockslag, telefonnummer, möten med amiralen och statschefen i Ungern Miklós Horthy, med SS, med åtskilliga andra, och där ham antecknade sina uigifter för resor och bärare, är en av få ägodelar återlämnade till hans familj. En replik av denna almanacka får sin "vila" på småstenarna från Budapest, från stadsdelarna där Raoul Wallenberg uppoffrande, tillgivet och ihärdigt vandrade. När hams steg brutalt försvann bär det room sig alla de tragedier, grymheter och cynismer som kantar mansklighetens vag. Sd soin det bar inorn sig alla kränkande förnekelser av de ohyggliga illdåden i vår tid!

    Tidigt på morgonen den 17 januari 1945, samma dag som Raoul Wallenberg senare förs bort, besöker ban det svenska sjukhuset och säger: "Jag är lycklig att min mission ändå inte varit förgäves." Och Maria Ember i Budapest skriver i katalogen till den stora utställningen Steg för steg om Raoul Wallenberg: "Ham som blev urbilden för räddade hv, sitt eget liv kunde ham inte rädda."

    Lenke Rothman